Jag har en så klok man.

Jag tänker ganska ofta på när jag var 16-17 år, för att det var en så himla fin och tragisk tid. Hur jag hängde med Cajsa och vi hela tiden gick vår egen väg. Vilken tur det var att vi gjorde det. Vi läste grafisk formgivning och var galet engagerade och jag skulle våga säga att vi var ganska bra också. Det tyckte inte vår lärare, flera gånger sa hon till oss att vi inte skulle komma nånvart, vi skulle aldrig kunna bli nånting.

Nu sitter vi som fast anställda på byråer i Stockholm bara två år efter studenten och jag skrattar åt henne. Det är så himla fint att vi är de enda som har lyckats. Fast att vi aldrig skulle komma nånvart. Aldrig bli nånting. Men vi är, mest av alla.

Det här mina vänner, det är min lillebror. Han är nog världens bästa och en av mina bästa vänner. Det har han alltid varit. När vi var små sparkade vi fotboll i trädgården och klippte gräsmattan med papperssaxar. Något äldre spelade vi Fifa på Playstation och jag fick spö så det slog om det. När jag var ledsen och förvirrad tonåring visade han på lite blyga sätt att han tyckte om mig precis som jag var och att "alla andra bara har helt fel". Han är en lillebror som jag är stolt över.

Nu är det 50 mil emellan oss och jag pratar med honom alltför sällan. När vi var i Skåne en vecka hängde han med oss nästan hela tiden och det var helt fantastiskt. För att han är en underbar människa och en underbar vän. Och så är han så lik mig på alla sätt och vis och jag ler när han berättar om sina festkvällar och upptåg för jag känner igen mig så väl. Det kommer gå bra för min lillebror. Han är fin.

För vissa människor skulle jag göra i princip vad som helst. För att de förtjänar det. För att de är såna som skulle slagit sig blodiga för min skull. Eller för att de bara kantar mina dagar med guldglitter och får mig att må bra. Kanske för att de är det finaste som finns på den här jorden och för att de är det som gör att man alltid orkar, hur jävligt allt än känns. För att riktigt fin vänskap är det enda som räknas.

Det här är en så fin låttext. Jag brände låten på en skiva och gav till Johan för ungefär ett och halvt år sen. För jag vågade inte riktigt säga det rakt ut.

Älskling, när jag ser dig, förändras allt
du värmer upp allt i mig som varit kallt
du är som solsken efter regn, jag har ingenting att ge dig
men jag ber dig
stanna kvar hos mig

Älskling, när du är med mig, går jag omkring i en dröm
jag vågar visa dig allting som jag håller gömt
när jag mår dåligt ger du mig tröst
lägger mitt huvud mot ditt bröst
och jag kan höra änglarna i din röst

Du är det enda fina som finns kvar på den här jorden
nu har jag samlat modet för att säga de svåraste orden:
Jag älskar dig

Jag vaknade en dag i Kristianstad och hade fått nog. Staden, människorna och livet tog kål på mig. Jag var arton år, hade precis tagit studenten och sommarens fester var slut. Det var ungefär då jag fick brevet om att jag kommit in på skolan i Nyköping. Jag hoppade av glädje hemma i källaren. Jag älskade tanken på att flytta ifrån allting samtidigt som jag var livrädd. Jag sa upp mig från jobbet, hade en avskedsfest med vännerna på Biljard och sen drog jag.


Ungefär så här var avskedsfesten.


Hela familjen var med och hjälpte mig flytta. Det var en underbar känsla när jag tog första steget in i min egen lägenhet och mitt eget liv. Pappa och lillebror bar kartonger, mamma diskade och städade medans jag själv mest pekade och gav order. Fantastiskt. När de lämnade mig på söndagen grät både jag och mamma. 50 mil iväg skulle dom vara, jämt!


Såhär blev min egen första lägenhet.


På måndagen började jag utbildningen och redan första dagen visste jag att Katta och Therese skulle komma att bli riktigt goda vänner till mig. De såg ut som jag och vi hängde hela dagen. Johan ringde mig en kväll och bad att få hälsa på. Vi satt i min soffa och tittade på tv och ritade med kritor till in på natten och sen sa jag åt honom att gå hem. Det var en fantastisk tid. Jag minns att jag tänkte, i Nyköping är allt så kul och pojkarna så mycket finare. I Kristianstad hade jag dött.


Nån galen fest där i början.


Det var nångång i december det hände. För första gången i mitt liv. Det var kärlek. Riktig äkta kärlek. Johan hade sedan länge börjat komma till mig varje dag. Han sa saker som ingen tidigare hade sagt och såg på mig på ett sätt som fick det att bubbla i hela kroppen. Det var en fantastisk känsla och allt kändes så värdefullt. Det var inte alls som att kyssa pojkar i Kristianstad. Det var fjärilar i magen hela dagarna.


Kärleken fann mig och jag hade fjärilar i magen hela dagarna.


Att flytta till Nyköping är nog det bästa jag gjort. Jag känner mig så levande och det är så fint. Nu är det sommar, jag ska fylla 21 i höst, och snart har jag sommarlov och jag ska gå på Skansen för första gången någonsin. Och precis nu ska jag gå in och ge min finaste människa en stor kram. I Nyköping. Fantastiskt.

Var med Johan och tittade på Alice in Videoland på Peace & Love och dom gör faktiskt ruskigt bra musik. Dessutom var de fraligt bra live. Två favoritlåtar har jag "Sweet Thing" och "Naked". Tänkte bjuda er på tonerna till den förtsnämnda. Det är ingen video, bara musik. Bra musik.

Igår när jag kom hem från jobbet och in i min hall möttes jag bokstavligen talat av ett nät av kärlek. En sån där fin sak som bara Johan skulle komma på. Han hade knutit snören i hela hallen så det såg ut som ett 3d-nät, lite som fångarna på fortet. På snörena fanns det små meddelanden och när jag tagit mig igenom hela satt där en blomma som var fin. Precis sånt där gör att jag smälter lite extra över min hallonprins och får mig att le tills nästa busiga kärleksförklaring kommer. Han är bra på sånt, min kille.

"Man får äta glass på morgonen. Fast bara efter frukost."
"Mamma, han skulle bo i ett hus av glass. Så behövde han aldrig köpa glass"

Johans kollegas sexåriga dotter när Johan var sugen på glass klockan nio på morgonen.
Fint tycker jag.

Vi lindade kycklingfilé i bacon, skivade upp haloumi, packade tallrikar, bestick, läsk och tzatziki i en picknickkorg och tog vår nyinköpta grill och satte oss på gräsplätten utanför. Vi lade ut en filt och packade upp ett rese-Settlers. Lade kycklingen på grillen och sen njöt vi av en varm skön försommarkväll på en picknickfilt och doften av nygrillat. När maten var klar flyttade vi in igen och åt i kökets lugna vrå. Helt himmelskt och underbart mysigt.

Det är precis sånt där som gör att jag blir alldeles tokkär. Han är så fin.

Mitt framför tangentbordet på mitt skrivbord här på jobbet ligger en liten mesig papperslapp som är snart fem månader gammal. Den är inte större än 5x3 cm. Jag blir alldeles glad och varm av att titta på den så jag kommer mig inte för att slänga den. Den får ligga där och göra mig glad istället.

Det är en använd tunnelbanebiljett från Paris och den påminner mig om den fina resan.

När jag satt och öppnade posten idag smög en vacker lockig pojke fram bakom mig, lade armarna runt min midja och viskade "du är den finaste jag vet".
Då smälte jag litegrann för det var så fint.

Jag har fått ett porträtt av Johan och det är det finaste någon gjort av mig.
Dagen blev plötsligt så mycket bättre.