prova eran olycka barn.
Det är en dålig dag. Moderatjävlar.
Sammanfattningsvis kan sägas att det varit en dålig helg.
- Vi förlorade mot bottenlaget i serien vilket leder till att vi antingen måste kvala eller åker rätt ner i fyran.
- Jag trampade på bollen med 15 sekunder kvar av matchen och kände världens smärta i knäet.
- Jag tillbringade tre timmar av min lördagkväll på akuten.
- Jag åkte ifrån akuten med ett uttänjt ledband och får inte springa på 8 veckor.
- Moderatjävlarna vann valet.
Släktkalas, KUL! Jag hatar släktträffar, innerligt. Det är samma jävla diskussioner alltid och mamma och farmor tävlar alltid om vem som kan sätta dit den andra flest gånger. Givetvis utan att vi andra ska märka hur mycket de hatar varandra. Och pappa försöker dölja hur illa han tycker om sin egen mamma. Det är ett rent helvete. Men har jag tur kommer kanske kusin-Pernilla men troligtvis inte. Orka med jävla släkt.
Utekvällen i lördags då, ett rent jävla misslyckande. Helvetes jävla knä som krävde undersökning på akuten gjorde att jag var hemma 22.30, drog på förfest men kunde bara dricka en öl eftersom jag gick på smärtlindrande. Mer än hälften av alla de som skulle följt med när jag för en gångs skull kunde festa hemma följde inte med eftersom jag inte kunde ringa dom, jag var ju på akuten! Det blev det gamla vanliga alkis-gänget + Totte och Linus. Det var väl ganska trevligt men absolut inte vad jag väntat mig.
Lyckades träffa John också, hur jävla dum i huvudet är inte han då?! I lördags kände jag verkligen hur skönt det är att jag blev totaldumpad av honom. Han är verkligen en riktigt idiot. Inte nog med att han ljuger om alt, han är helt enkelt dum i huvudet också. Stackarn.
VI ska till Arvikafestivalen nästa sommar, det ska bli kul kul kul!
Jag saknar Liza, och Calle. Jag har inte träffat dom på evigheter. Jag saknar våra kaffe-träffar och fylle-kvällar. Jag saknar våra filosofi-dagar. Jag saknar att vara med er. Det var en sån jävla bra tid.
dom dimmiga dagarna.
Ännu en vecka i nyköping har gått, en vecka som varit festfylld till bredden och som jag känner behöver jag lugna ner mig lite. Dels för att ekonomin ska hålla i längden och dels för att jag helt enkelt aldrig kommer palla det här. Imorgon är det först bussresa mot helsingborg för match och sedan utgång här hemma för första gången på länge och sista gången innan vi ska fira att jag fyller 19. Om man nu firar det? Så jävla meningslöst.
Jag sitter hemma i källaren och funderar på vad jag egentligen tagit för lärdomar om kommunikation den senaste veckan. Jag kan inte komma på något alls, och har jag lärt mig något har jag glömt det på fyllan.
För tillfället har vi faktiskt en del uppgifter hängande över oss och jag har en jävla massa problem med att börja med dem i tid så nu måste jag göra allting samma dag känns det som. Jävla skit är det jag känner. Att jag aldrig lär mig planera, men ödesmänniska som jag är tror jag inte på planering. Det löser sig!
6 oktober, jag längtar. Då blir det Stockholm, Hello Saferide och shopping med mina två klasstjejer. Det kommer bli en underbar helg och det ska bli skönt att slippa spendera hela helgerna på ett freakin' tåg. Jag börjar bli riktigt jävla trött på det faktiskt. Nu behöver jag flytta på riktigt!
Nästa vecka har jag mitt utvecklingssamtal i skolan, då vi ska snacka om min personliga handlingsplan där jag format ett mål jag har med utbildningen. Under den gångna veckan har det slagit mig hur jobbigt det känns, det där med mål. Jag är som sagt en ödesmänniska och lever för dagen och hittills har det fungerat riktigt bra och jag har kommit dit jag är nu. Varför ska då någon säga åt mig att jag måste sätta upp mål?! Jag tror inte på sånt, det har jag aldrig gjort och jag kommer bli tvungen att sitta och antingen ljuga för mig själv eller säga åt lärare jag träffat bara ett fåtal gånger att jag inte tror på deras tillvägagånssätt. Jag vet inte vad jag ska göra för att komma ur det här men ärlighet vara längst sägs det och jag kommer inte kunna leva med att gå emot min egen livsfilosofi.
Jag tror på att leva en dag i taget och fånga de tillfällen som dyker upp längs vägen. Hittills har det fungerat grymt bra för mig och jag vill fortsätta leva på det viset.
Jag borde avsluta med sex lärdomar men det får bli så många jag kommer på;
1. Att upprepa saker man har sagt gör att mottagarna lättare kommer ihåg syftet i budskapet.
2. Gruppkommunikation fungerar som bäst när någon tar på sig en ledarroll.
3. Om man tror tillräckligt starkt på sin idé är det oftast lätt att sälja in den hos andra.
Jag vet inte riktigt om man måste avsluta ett blogginlägg eller om det får vara lite diffust, men jag tänker åtminstone avsluta det här inlägget med ett låtcitat från min gud Joakim Thåström:
"... Bara blunda, följa med. Bara flyta, långt långt iväg. Bara få vara"