Två dagar gick och vi tappade hoppet så i dag bara stod hon där på golvet och Johan fiskade upp henne. Två dagars äventyr och en skadad tass senare är hon tillbaks i buren. Jag har aldrig sett en så glad gerbil som Påven när vi släppte ner Greven. Nu följer Påven henne vart hon än går i buren. Söta, söta husdjuren.

Vi har insett att Greven troligtvis inte kommer tillbaka och ringde en uppfödare idag. Hon rekommenderade att skaffa två nya kompisar till Påven och vi har tingat två små gerbiler som hon ska hjälpa oss föra samman med Påven om två veckor. Det känns både bra och dåligt. Påven är förstås inte samma sak utan Greven, det är som om Piff förlorade Puff. Men nu får hon två bebisar att ta hand om och leka med och slipper åtminstone vara ensam. Bättre kunde vi nog inte gjort det.

Greven ska få en minnesbild i buren som Påven kan titta på förstås. Men hon är borta.

I morse tog vi som vanligt ut våra små gerbiler på en löptur i soffan och sängen och den lilla äventyrslystna Greven såg sin chans när vi var söndagströtta (och en del bakis). Nu är hon borta, försvunnen. Vi trodde ett tag att vi hittat henne men det var bara inbillning och jag har gråtit och skrikit för att ett av våra husdjur är borta. Inte trodde jag att den lilla musen betydde så mycket men att sitta bredvid musburen utan att hon febrilt hoppar mot gallertaket är tomt och sorgligt. Jag saknar henne och hoppas innerligt att hon en dag kommer stå mitt på köksgolvet och titta på mig som om ingenting hänt. Som att hon åkte fast liksom, det har ju hänt förut. Fast jag tror inte det, jag tror att jag gosat med henne för sista gången.

Nu i helgen är ju min lillebror på besök och det är klart att jag tycker att det är kul. Han är ju en av mina favoritmänniskor. Vi har haft en fin helg, spelat massor av spel och sådär. Igår drack vi öl och spelade spel till klockan två på natten och jag vaknade klockan åtta i morse och kunde inte somna om så nu är det diskat, städat och undanplockat efter gårdagskvällen. Förstår inte varför jag ska envisas med att bara sova sex timmar även när jag är ledig, borde väl passa på att sova ut då? Gah.

Har ett helvetesprojekt igång på jobbet, från början var det ett superroligt projekt men nu är det så långt gånget att jag bara hatar det. Det mesta går fel och dessutom måste jag jobba häcken av mig för att hinna med. Igår kväll var jag hemma halv elva och hann slänga i mig tre gafflar pasta innan det var läggdags. Totalt var jag hemifrån i 15 timmar igår, då finns det bara nio kvar på dygnet och med matpauser i det är det inte ens tillräckligt för att få tillräckligt med sömn. Så ska det nog inte vara egentligen, tror inte att det är speciellt bra för kroppen och hälsan. Men nu är det fredag och projektet är i sin slutfas. Blir välbehövlig sömn imorgon vill jag lova. Har jobbat övertid nästan varje dag i mars och har mer än vanligt känt att det går inte att bo i Nyköping och jobba i Stockholm. Vi måste flytta snart, innan vi dukar under för pendlingsstressen. Eller så måste det bli vår och sommar så man får mer energi. Det skulle kunna funka också.

När jag var mellan 16-18 år skrev jag mängder med dikter som aldrig någon jag kände fick se, jag publicerade dem under ett falskt namn på en skribent-community för att få konstruktiv kritik. Även om det lyser igenom att jag var tonåring och inte riktigt hade hittat mig själv ännu betyder de väldigt mycket för mig. Jag tänkte visa två som jag skrev kort efter att min dåvarande pojkvän hade gjort slut med mig på ett väldigt fult sätt. Stackars tonårs-Sofie tänker jag när jag läser dem så här i efterhand.

Jag och Johan har bestämt oss för att åka ut och resa i sommar och alldeles nyss bokade vi vår resa. Vi ska fara till Kas (Kasch), Turkiet i början av augusti och enligt allt vi läst om den lilla staden verkar det vara ett litet undangömt smultronställe. Staden tycks se ut som Gamla Stan rakt igenom och vattnet är förstås turkosblått. Man badar från klippor och kan om man vågar dyka direkt från klipporna ner i havet.





Här kommer vi bo:

Idag provade jag ett recept ur min nya recept-samling, den som jag prenumererar på, med strålande resultat. Jag bakade solskensbullar. De ser ut som om de är köpta på konditori och smakar smaskens.

När det är fint väder vaknar jag oftast med tanken att det kan bli den bästa dagen i mitt liv, hur klyschigt den än låter. Egentligen skulle jag vilja vakna så varje dag. Och liksom försöka se positivt på alla dagar. I perioder är jag duktig på det och väcker Johan genom att pussa honom på kinden och tyst viska "Det är din dag idag..." Man borde väl tänka så?

Men, sen är jag en otrolig vädermänniska. Regniga och snöiga dagar har jag bara svårt att hålla humöret uppe och de små saker jag har samlat på mig som irritationsmoment brukar brista under dåliga-väder-dagar och så gråter jag utan att jag egentligen vet varför. För jag är dessutom en riktig gråt-tjej. Jag gråter för allt och jag gråter ofta. De flesta gånger gråter jag utan anledning, för att jag bara vill släppa ut lite gråt. Kanske konstigt men det är befriande att gråta, som en slags meditation. Rensa tankarna liksom. Bra, tror jag.

För tillfället lever jag mitt liv totalt inrutat i rutiner. Det finns varken tid eller plats för något annat när man har heltidsjobb och pendlar ungefär 3 timmar om dagen. Allt det finns tid för är mat, disk, jobb och en timmes halvsovande i soffan och det känns inte alls okej. Igår brast det och jag beklagade mig lite hos Johan. Det kan väl inte vara meningen att man ska vara en rutin-zombie i veckorna och bara leva på helgerna? Hur gör egentligen alla andra heltidsarbetare?

Nu ska jag åka hem och plugga franska, mitt lilla rutinavbrott.

I julas hade jag och Johan ett projekt ihop, hemligt kallade vi det av den enkla anledningen att det slutligen blev en julklapp till lilla Alde. Vi gjorde en egen barnbok, jag skrev och Johan illustrerade helt fantastiska bilder. Frans fläckjakt döpte vi den till och det är en väldigt naiv och gullig historia. Det var otroligt mysigt att ha ett litet projekt ihop och just att skriva en barnbok låg på rätt nivå kändes det som. Om det gick skulle jag gärna jobba med det, tillsammans med Johan förstås, ha en liten barnboksverkstad hemma.

Hur som helst, i samband med det där projektet berättade min kusin om en barnbok de gått igenom i skolan som heter "Kan man?" Jag blev så intresserad av den att jag nu köpt den. Boken handlar i all sin enkelhet om en liten flicka som undrar lite skumma saker, som om man kan locka håret med en borrmaskin eller lära en tiger vacker tass och sedan talar boken om att, nej, det kan man inte och visar vad som händer om man ändå försöker. En ganska speciell barnbok men jag tyckte om den ändå och ser ännu mer framemot att knåpa ihop fler barnböcker. Sofie, barnboksförfattare, hade väl inte varit ett dåligt visitkort?