2 ½ år


Det du ger mig är så otroligt och jag älskar dej mer än jag trodde var möjligt.

Saker jag tror på.

Ibland kommer jag på mig själv med att önska att saker vore annorlunda, som att det jag har och är inte riktigt räcker till. Men så ibland inser jag att allt det jag tror på och önskar egentligen är alldeles inom räckhåll.

Jag tror på Kas i Turkiet, på en trea på Telefonplan, på en mops som heter Gibson. Mest av allt tror jag på Johan. Jag tror att om vi bara gör det som vi känner för, det vi planerat för så kan det knappt bli bättre. Att min Johan skulle få mig att känna som jag gör, att längta efter tid med honom och mer av honom överhuvudtaget, var inget jag kunde föreställa mig när vi först blygt började hålla händer och pussas. Nu kan jag inte få nog!

Jag tror på oss.

Kanske, ändå?

Silverfisken är ju en otroligt duktig fotograf. Jag älskar hans bröllopsbilder, de fångar känslor så otroligt bra tycker jag. På det som för många måste vara en av de finaste dagarna någonsin. Jag läser inte hans blogg speciellt ofta men då och då kikar jag in. Idag till exempel. Och jag ser att han slutat jobba som reklamare, bestämt sig för att bara vara fotograf. Och han ska fota bröllop i Sverige om somrarna.

Och jag tänker att man kanske borde gifta sig nån gång ändå, bara för att få så underbara bilder. Kanske?

om att åka bil

På torsdag är det ju påskledigt ett par dagar och jag och Johan ska ta en liten roadtrip med en hyrd bil ner till Skåne och jag har gjort en spellista bara för den sakens skull: om att åka bil med sin käresta när solen lyser och det är vår. Du måste ha spotify förstås.

Dikter.

När jag var mellan 16-18 år skrev jag mängder med dikter som aldrig någon jag kände fick se, jag publicerade dem under ett falskt namn på en skribent-community för att få konstruktiv kritik. Även om det lyser igenom att jag var tonåring och inte riktigt hade hittat mig själv ännu betyder de väldigt mycket för mig. Jag tänkte visa två som jag skrev kort efter att min dåvarande pojkvän hade gjort slut med mig på ett väldigt fult sätt. Stackars tonårs-Sofie tänker jag när jag läser dem så här i efterhand.

minnen i svartvitt
sitter vid sidan om
mitt eget liv 
när alla minnen
passerar i svartvitt. 

tror på lögner 
och ser mig sviken 
när värmen dör 
i takt med sanningen. 

lyssnar till orden 
som aldrig sägs 
när blicken blir suddig 
av besvikelse. 

tårar av glas 
krossas mot marken 
när du kastar 
kärleken i ån. 

tittar på dig 
när du sakta 
aldrig lämnar mig 
utan att stanna.

ytterligare ett sorgligt, kasst avsked
känslan av att vara bortglömd
och bortkastad har aldrig varit starkare
och min 1,20 säng är alldeles för stor
för bara mig.
mitt rum luktar fortfarande gott
efter dina andetag.
rädslan av att duscha bort din kropp
är större än att gråta
bort dina kyssar.
om jag hade din tröja kvar
skulle jag gå klädd i den
för att känna din kropp mot min.

Nej John,
det här är inget försök att få dig att förstå,
det här är ett försök att komma över dig.
två timmar efter ditt avsked
och mina armar längtar efter din hals.

Sofie Pralin

Om jag någon gång gifter mig vill jag heta Pralin i efternamn, det skulle passa mig: Sofie Pralin.

Tulpanens dag.



Idag fick jag ett sms av min fina mamma där det stod ungefär så här: 
"Grattis på tulpanens dag! Köp en bukett tulpaner med dig hem från oss."

Tulpaner är mina favoritblommor och nu har jag en jättefin bukett i vardagsrummet. Klart det piggar upp.

Saker som piggar upp en måndag.

  • Julmust till lunch trots att julen för länge sen tagit slut.
  • Att dansa med sin kärlek inne på H&M trots att alla tittar
  • Pussar i en rulltrappa
  • Gamla Millencolin-låtar via Spotify

Matlagningslycka.

Igår när jag lagade mat lyssnade jag på hög musik och sjöng med högt som bara den samtidigt som jag dansade med stekspaden. Plöstlsigt kom Johan in i köket och lyfte upp mig och snurrade runt, runt, runt som om vi var med i en film nästan. Det var lycka.

Min kille.



Det här är min kille och han är den mest fantastiska i hela världen. Han har det mysigaste nackhåret jag vet, ganska ofta drar jag fingrarna igenom det och känner mig varm och glad inombords. Ibland ser jag in i hans ögon också, riktigt djupt och då vet jag att jag lever ett bra liv. Det är meningen att vi ska vara med varandra. Jag undrar om alla kommer att få uppleva sån otroligt fin och stark kärlek någon gång. Jag hoppas det, man har liksom inte riktigt levt om inte någon får ens hjärta att bulta hårt och snabbt bara genom att säga ens namn.

En torsdagkväll för säkert ungefär ett år sen satt vi uppe sent och spelade sällskapsspel och kramades en hel kväll. Det var en av de bästa kvällarna i mitt liv. En annan gång åkte vi till Paris utan att någon visste och det var så romantiskt så jag trodde att jag nästan skulle dö. Och för inte så länge sen satt vi i elva timmar och spelade tv-spel och åt chips och drack läsk. En hel dag alltså. Det var fint.

Bilden har Robert på Johans jobb tagit och jag bara lånar den för den visar hur fin min kille är.

Två år.



De bästa två åren i mitt liv. Nu fortsätter det.

En lite fin och rolig sak.

En del möbler hemma har möbeltassar. Varför heter det så egentligen? Jag tycker det låter himla fint att möblerna har tassar. Man får passa sig så de inte vässar klorna bara.

Christian the lion.



Så länge gråter jag till den här. Som alla förmodligen sett redan. Jag vill också ha ett lejon.

GIBSON! Kissa inte i blommorna!



Åh, när vi någon gång har flyttat till Stockholm har Johan sagt att han ska följa med mig till en uppfödare och borra ner nosen i pälsen på en mops för att se om han kanske tål dom. Ibland är de tydligen bra allergihundar. Om han inte reagerar kommer det kanske flytta hem en Gibson till oss så småningom. Johan har trissat upp mig via msn idag om hur mysigt det skulle vara när Gibson ligger vid mina fötter när jag spelar Viva Piñata och grymtar lite åt hundarna på teven eller hur han lägger huvudet på sned och gnäller lite när han vill sova vid våra fötter i sängen. Och på dagarna skulle han få ligga på en filt under mitt skrivbord på jobbet och vifta på sin lilla svans så fort jag reser mig från stolen för att han tror att det är lunch och vi ska ut och gå.

Och så har jag tänkt att de gångerna vi ska åka iväg över en natt kan Cajsa vara hundvakt åt Gibson och få öl som tack. Om inte Gibson kan följa med oss förstås.

Stick to you.



För ungefär två år sen avslöjade Therese att Johan i förtroende berättat för henne att han var lite kär i mig. Jag blev så otroligt rädd då. Han var ju en av mina bästa vänner och jag var så rädd att allt skulle bli skit. För jag kunde ju inte bli kär i honom. Det gick några veckor och det fortsatte väl som vanligt tills vi en natt låg på golvet hos Therese och pussades tyst så att inte hon skulle höra eller förstå. Sen smusslade vi och smög ett tag för att inte avslöja något för klassen innan vi själva visste vad vi ville. Det var så tonårsmysigt på nåt sätt. Känslan av fjärilarna som flög i magen och hur jag kunde se honom i ögonen och säga "Tack för att du får mig att känna så här". Och hur det kunde skälva i hela kroppen när drog fingrarna genom mitt hår. Och hur hans pussar var de mjukaste jag någonsin fått.

Och jag känner allt det där fortfarande. Det är helt fantastiskt.

Se på mig nu, vad tycker du?

Jag tänkte nyss på när jag var liten, sådär 7-8 år. Jag hade det rätt tufft då, jag hade liksom inte hunnit få varken skinn på näsan eller självförtroende. (Har någon det i den åldern förresten?) Hur som helst, förutom att vara lite mesig var jag dessutom smal som en sticka och folk såg det. Och sade det. Retades för att jag var ett benrangel och jag gjorde mitt bästa för att aldrig visa något, men det tog hårt, vartenda ord. En dag var jag jätteledsen när jag kom hem och mamma fick trösta mig.

Undrar vad de skulle säga om de hade vetat då att jag skulle se ut så här tretton år senare. Jag är ju farligt snygg och det mesta har gått min väg. Man skulle kunna säga att jag har lyckats och hittat lyckan.

Stickynotes



Titta vad Johan nyss skickade till mig! Man blir ju alldeles glad!

Klänningsflicka

Idag tilltalade min chef mig som "Du, lilla klänningsflickan..." Det tycker jag känns bra.
Jag vill vara en klänningsflicka.

Jesus walk with me.



Helt underbar låt måste jag säga, av ett underbart band som jag snöat in mig på totalt de senaste dagarna. Det är så fint, och det stör mig att den är med i nya Apollo-reklamen. Jag vill ju ha den för mig själv. Men jag får väl dela, då.

Femte september

För precis fyra år sedan hade jag den bästa dagen i mitt liv. Det var faktiskt helt fantastiskt och lite som en hemlighet mellan oss fem som var där. Jag pratar såklart om Heartattack. Jag tänker inte berätta mer, jag bjuder på ett helt gäng bilder men hela känslan är obeskrivlig. Jag delar den med mina fyra vänner istället. Cajsa, AD, Stefan och Erik.
Hur kunde det bli så bra?


Tidigare inlägg Nyare inlägg