Det är konstigt med tidsplanering, jag menar, alla verkar vara så kassa på det. Även jag, eller vaddå även? Jag är nog bland de kassaste jag vet på att planera min tid. Jag vet att jag har massor av jobb som ska göras men skjuter upp det gång på gång för att sedan finna att jag sitter i en sits där allt ska vara klart samtidigt. Helst skulle det vara klart igår. Lite så känns det just nu, det är en jävla massa som ska göras och jag har ingen lust. Jag vill vänta med att göra allting tills jag känner mig inspirerad och motiverad men det fungerar inte alltid. Ibland får man ta sig i kragen och göra det ändå. Där är jag nu, precis där.
Och om man är i en sån sits, får man ta kvällar ledigt då? Eller borde jag jobba hela tiden för att faktiskt bli klar? Jag vet inte vad jag borde göra men jag vet vad jag kommer göra.
Ta ledigt, såklart. Ta ledigt och ligga i en obekväm designsoffa från IKEA och titta på en film tillsammans med den jag tycker allra mest om, som alla andra kvällar.

Det är ett kvällsnöje jag inte vill byta mot något annat.

2006 var ett grymt år, allting hände då. det var året med stort å.

calle blev en av mina bästa vänner.
jag såg thåström i gbg.
jag började mitt bilddagboksberoende.
vi hängde på hessle tre dagar i veckan.
vi försökte locka fram våren.
jag hade ett tremannagäng.
vi satt i cafeterian alla lediga (och olediga) stunder i skolan.
vi gjorde musikvideo åt benjihana.
jag köpte mitt supernintendo.
jag tatuerade mig.
jag tog studenten.
hultan med cajsa och liza. tre band.
jag firade midsommar på öland. helt galet.
jag såg thåström igen.
vi åkte till liseberg.
hessle byttes ut mot biljard.
jag och mette åkte till turkiet och hade galnaste veckan.
jag flyttade hemifrån.
började skolan i nyköping.
träffade katta och therese. helgrymma vänner.
träffade johan, helgrym vän.
tillsammans med katta och therese nalen-poppare.
föll långt ner i deppträsket och fick ta en paus.
johan blev min.
alltin löste sig.

För första gången på väldigt väldigt länge spenderar jag en helg ensam i Oxelösund. Det är väldigt tomt utan Johan här men det går ganska bra ändå, nu har jag ju åtminstone Påven och Greven här. I och för sig gör dom inte mycket annat än sover, äter och bygger hus, så det är ganska ensamt måste jag säga. Tyst och konstigt.
Lite underligt att jag har vant mig så snabbt vid att bo "sambo", det känns som att det är en hel evighet sen Johan inofficellt flyttade in här, och jag gillar tanken. Nåja, hur som helst, nu är han i Sala och jag i Oxelösund. En massa mil emellan oss men det är ju bara ett par dagar. Jag har spenderat en ensam eftermiddag och kväll främst med att städa, diska, tvätta och pyssla i lägenheten men även hunnit med en film och lite Sims. Man hinner med jävligt mycket på en dag faktiskt, helt sjukt.
Nu borde det strax vara sovdags men jag måste nog vänta tills jag är nästintill utmattad för att klara av att somna ensam i en 120 säng, den är ju så jävla stor. Så det blir nog att sitta vaken runt en timme till för att sedan krypa till kojs. Imorgon ska jag åka till Rosvalla för att titta på friidrotts-SM. Ska bli kul att äntligen få se Pernilla tävla igen, och tydligen skulle Heidi tävla också så det blir två flugor i en smäll. Efter tävlingarna kommer jag och kusin-Pernilla + kompis dra till Oxelösund, laga mat och titta på Melodifestivalen, det blir trevligt det.
Nu ska jag diska, sen ska jag fördriva tid och försöka bli trött. Sova, det tycker jag om.

Jag och min man skulle göra goda ugnsstekta grönsaker med fetaoströra till middag. Det lät riktigt lovande, fram tills dess att vi smakade på fetaoströran. Vi tänkte av någon anledning att man kunde byta ut basilika mot örtsalt, men det är inget vi vill rekommendera vidare. Fick slänga hela röran och nu kan vi bara hoppas att grönsakerna lyckas ändå.

Dessutom är vi i bakartagen, det ska bli gott gott gott.

Jag sitter i skolan och lyssnar på Thåström, det var längesen jag lyssnade på Thåström och kände något särskilt. Men just idag är jag där igen, jag förstår precis varför Thåström har varit en så viktig del i mitt liv. Skriver man rader som "när golvet kom emot mig, ni skulle sett mig då" eller "det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal", då kan man inte annat än älska honom. För hur jävla klockrena är inte dom texterna när man känner sig ensammast i världen och tror att ingen, ingen förstår. Fan vad skönt det är att slippa känna så. Att ha passerat de dagarna. Tack Nyköping, och allra mest Tack Johan.
Samtidigt saknar jag den där speciella känslan man kände när man satte på en Thåström-platta i stereon, den där magin som fick en att le trots att allt var jävligt. Jag vill känna magi med Thåström igen.
28 mars närmar sig, dagen för Sällskapet. Det kanske blir ett nytt kapitel av något viktigt sammanhang.

Igår var det Alla Hjärtans Dag, en överhypad dag som jag och Johan bestämt oss för att bojkotta. Men när Johan kommer hem med röda rosor och en flaska rött vin, som dessutom heter Valentine, fick jag dåligt samvete. Till hans stora förtjusning. Jävlar alltså.


Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal.

Sitter hemma i min lägenhet tillsammans med min inneboende, även känd som pojkvännen Johan. Vi har legat i soffan och tittat på film ett tag. Jag vet inte vad det är, men ibland blir det så uppenbart varför jag älskar honom, så självklart. Precis i de lägena ser jag till att berätta det för honom. Det är grymt.

Imorgon ska jag på LIA-intervju igen, till nästa period. Man ska vara ute i god tid, det är fett. Imorgon ska det av någon anledning bli mycket roligare, jag har högre krav på mig själv även om det inte betyder så mycket, ännu. Jag ska blända dem med mina grymma arbetsprover och min underbara personlighet. Jag är något att satsa på, det ska jag göra tydligt. De ska inte behöva tveka.

Idag har jag skrivit en lista över saker jag tycker om och inte tycker om, den ska in i portfolion. Som en presentation av mig själv. Den ska även upp på hemsidan. Den var kul att skriva och jag ska fylla på den, den ska bli lång och fylld med onödiga och nödiga (man borde säga så) fakta om mig.