Jag sitter i skolan och lyssnar på Thåström, det var längesen jag lyssnade på Thåström och kände något särskilt. Men just idag är jag där igen, jag förstår precis varför Thåström har varit en så viktig del i mitt liv. Skriver man rader som "när golvet kom emot mig, ni skulle sett mig då" eller "det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal", då kan man inte annat än älska honom. För hur jävla klockrena är inte dom texterna när man känner sig ensammast i världen och tror att ingen, ingen förstår. Fan vad skönt det är att slippa känna så. Att ha passerat de dagarna. Tack Nyköping, och allra mest Tack Johan.
Samtidigt saknar jag den där speciella känslan man kände när man satte på en Thåström-platta i stereon, den där magin som fick en att le trots att allt var jävligt. Jag vill känna magi med Thåström igen.
28 mars närmar sig, dagen för Sällskapet. Det kanske blir ett nytt kapitel av något viktigt sammanhang.

Igår var det Alla Hjärtans Dag, en överhypad dag som jag och Johan bestämt oss för att bojkotta. Men när Johan kommer hem med röda rosor och en flaska rött vin, som dessutom heter Valentine, fick jag dåligt samvete. Till hans stora förtjusning. Jävlar alltså.


Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal.