Emma skrev ett inlägg om ärligheten bakom deppiga inlägg i bloggen. Och jag kan bara hålla med, visst är det kul när man läser om hur bra nära och bekanta mår, hur bra det går för dem och så vidare. Men, läser man aldrig att de har en svacka, är irriterade på något eller helt enkelt inte mår helt bra förvandlas de på något sätt till en låtsasmänniska för det finns ju faktiskt inte en enda människa i hela världen som mår bra jämt, eller hur?

Och jag inser att jag blivit precis likadan, bloggen är förvisso ingen dagbok där jag kan ösa ur mig precis alla mina tankar men jag måste ju kunna skriva att det känns tung ibland ändå? De senaste dagarna har jag i alla fall inte haft nån lust att gå till jobbet alls och jag har blivit förvirrad. Jag har ju alltid vetat att jag vill jobba med det här och jag brukar ha kul på jobbet. Nu känns det mest trist att jobba och inte ha någon fritid. Det beror säkerligen på att jag fick vara ledig så länge under jul och nyår och att jag framförallt slapp pendla. Det kan inte vara meningen att man ska vara hemifrån tolv timmar om dagen, allt som heter fritid förpassas till helgerna. Jag gör mitt bästa för att planera in massor av roliga aktiviteter på helgerna och nu är jag uppbokad till mitten av mars, känns inte heller helt bra.

Men det kommer gå över, förvirringen och svackan, det vet jag. Och jag har massor av kul att se framemot och fina guldkorn i vardagen.