Satt och lyssnade på Thåström en stund nyss. Jag kan förstå varför han var en så stor del av mitt liv. Textraderna som är så klockrena att man får rysningar och hur han kan beskriva hur man känner en riktigt mörk dag. Och man vet att någon faktiskt förstår. Det finns inga tvivel om det. Såklart att han var min religion, att han var det enda jag trodde på under ett tag. Hur hans ord kunde bli som en slags lag. Det är solklart.
Nu känner jag inte det längre, jag kan förstå, men jag befinner mig inte där. Hans musik tilltalar mig inte alls på samma sätt och jag vet att det beror på att jag inte längre behöver Thåström. Hans textrader beskriver inte längre mitt liv och jag kan inte sätta mig själv i situationerna han så bra sätter ord på. Det är skönt men lite sorgligt.
Jag måste säga att jag inte riktigt vant mig vid att må bra ännu, jag känner mig fortfarande inte helt hemma i den positiva plats jag har. Jag känner mig själv bättre när ångesten kryper längs ryggraden och klumpar i halsen gör det svårt att andas. Då vet jag hur jag kommer reagera och vad som kommer ske härnäst.

Men där jag är nu, välmående och positiv vet jag aldrig hur jag kommer reagera och det är skrämmande. Och att helt lämna över mig själv till en människa i min närhet och inte bara en poet känns ibland livsfarligt. Vad händer om han sviker? En poet sviker aldrig, det vet man med säkerhet. En skiva står alltid i skivhyllan när man behöver den.
Människor på riktigt är däremot svåra att förstå och omöjliga att till fullo lita på.
Men jag är helt klart beredd att ta risken.