Jag har precis varit på LIA-intervju, praktikintervju alltså. Det gick helt grymt bra, synd bara att någon annan redan blivit lovad platsen. Men så jävla bra intervjun gick och vad skönt det var att höra alla grymma kommentarer om mig själv och mina portfolioarbeten. Och dom ångrar sig! Dom ångrar fan sig!
Nu är det en veckas väntan sen får vi se, förhoppningsvis går det här vägen, det känns så. Jag skulle trivas där, jag bara vet det. Och dom skulle älska mig, vem skulle inte liksom?

Imorgon kommer Liz och Jegge, det ska bli hur bra som helst, jag har inte träffat dom på hur länge som helst, säkert tre månader. Oj, så grymt det kommer bli. Jag saknar dom, som fasen. Allt som vi gjorde ihop.
Min och Lizas galna tisdag som alla känner till. Eller hur vi döpte bilar. Eller dom tokiga festerna med bönnerna. Det var goda tider.

Det är goda tider nu med, på ett helt annat sätt. Jag har vuxit. Nu står jag fan på tröskeln till vuxenlivet och gläntar på dörren, i alla fall om man jämför med hur det var förut. Nu är jag en ordentlig människa som kan ta ansvar för allt vad jag gör. Allt ligger på mina egna axlar. Jag vet det och jag kan hantera det.
Allt är upp till mig.


Lillebror, kära Robin, honom saknar jag också, jämt. Han är en av världens bästa människor och snart fyller han år. Jag måste lära mig att ringa oftare, jag borde prata med honom mer. Han är min bästa vän.


Jävlar vad mycket små saker kan göra. Nu känns det ljust, jag tror att praktiken är min. Jag är den de behöver. Dom är vad jag behöver. Vad kan gå fel?