Saknad gör bara ont.

Då var det fredag igen. Jag kan fortfarande inte riktigt fatta varför tiden går så jävla snabbt. När man var liten kändes en vecka som en evighet, nu hinner det knappt bli måndag förrän det är fredag igen. Men det ska man väl inte klaga över, antar jag.
Snart, snart, snart åker jag till Stockholm. Det ska bli fett kul, ikväll blir det Hello Saferide på Nalen och imorgon blir det pop -indieklubben Ace.
Vet ni att det känns som att jag hittat hem sen jag flyttade, som om jag verkligen hittat ett ställe där jag verkligen passar in. Det är underbart. Kanske, kanske höstdepression uteblir i år, kanske behövde man bara hitta sitt rätta hem för att slippa dem. Kanske är det så. Man kan ju åtminstone alltid hoppas. Jag älskar det här.

Min mamma har tydligen börjat sakna mig något grymt där hemma. Konstigt att hon inte kunde tänkt på tidigare vem jag verkligen var. Telefonsamtalen hem blir väl inte så många, men det beror mest på att jag pratar med lillebror på andra vis. Jag behöver inte mamma, jag saknar henne inte. Det är ganska hemskt att säga men det är tyvärr sant. Jag älskar henne, men jag saknar henne inte. Inte ens lite.
Lillebror saknar jag, nog mest av alla hemifrån. Det kan faktiskt vara så att han är den enda hemifrån jag verkligen saknar. Jag hoppas ingen tar illa vid sig för att jag skriver så men det bara är så att jag kan inte sakna. Det är bara onödigt att ödlsa tid på det. Jag överlever och klarar mig fint här.
Med åren har jag lärt mig att det enda som spelar någon roll är att man själv överlever.

Jag börjar inse att jag har börjat gå emot de principer jag hade hemma, om det är bra eller dåligt vet jag inte. Det var väl inga speciellt viktiga principer heller. Men vafan, jag mår bra.

Hejdå och PUSS!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback