eftersom vi aldrig pratar, eftersom vi aldrig ses.

Går du runt nu bästa syster? Ser du allt det som gjorde oss till det vi blev? Du har väl hört att jag kommer hem igen nästa helg. Synd att du aldrig kunde komma upp och hälsa på. Livet  går isär och man har så fullt upp med sin egen värld och jag vet att jag borde ringt dig mycket mer än vad jag gjort. Kvällen här och jag har fyllt mitt huvud med minnen. Man blir sentimental av ingenting.
Kommer du ihåg?

För första gången känner jag en saknad, en saknad som bara jag har mig själv att skylla för. Att glömma den födelsedagen av alla födelsedagar känns som en omöjlighet. Jag måste inse att jag inte lever i en dröm. Allting går precis som vanligt trots att jag inte är där. Kanske var det för att jag var full. Kanske för att du aldrig hör av dig. Kanske ville jag förtränga för att du är den enda syster jag någonsin haft och det gör ont när du inte svarar eller hör av dig. Kanske var det därför, kanske finns det någonstans en förklaring men det räcker inte. Det är oförlåtligt. Förlåt. Förlåt som fan.

De starkaste minnen hemifrån (nu låter det som jag varit iväg i många år) är tillsammans med dig och Calle. För att det är de vackraste och samtidigt sorgligaste minnena jag har. För tiden med er var vacker och samtidigt så jävla smärtsam. För visst mådde vi ganska dåligt allihop och visst försökte vi alltid bortse från det. Och visst fungerade det ganska bra, för visst hade vi alltid kul och visst skrattade vi mer än kände ångest. Och aldrig har jag druckit kaffe som smakat så bra som det man fick värma i mikron hemma hos Calle. Och visst har aldrig te varit så gott som det man köpte i cafeterian för sex kronor. Visst har en vår aldrig varit så fin som våren -06, vad vi längtade efter den och vad fin den var när den kom. Vad fint det var att sitta utanför skolan när solen lyste och Calle kom och spelade någon sorglig men så vacker melodi på gitarrerna från cafeterian. Oj vad jag saknar den tiden. Det är de bästa månaderna i mitt liv. Er två älskar jag så innerligt och hur mycket jag än försöker kan jag inte längre förtränga saknaden efter er.


Men nu är det dags att åter igen ta på sig den mask jag tidigare var så bra på, låtsas som att allting är perfekt och att mitt liv är precis så som jag alltid önskat.
Jag lever visst ett bra liv nu, det ska jag absolut inte bortse ifrån, men jag saknar er. Jag saknar er som fan.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback