Igårkväll kände jag mig, för första gången på riktigt länge, ensam. Som att man saknar någon att sitta bredvid i soffan, någon att somna med om nätterna och vakna med om mornarna. Det är ganska konstigt, för jag saknade egentligen aldrig det på riktigt ens när John dumpat mig. Då var det bara han, inte närheten. Nu är det tvärtom, det finns ingen Han, det är bara närheten jag vill ha.
Och idag sen då, kommer hem från skolan halv åtta, måste direkt ställa mig och laga mat och nu har jag en hel hög med disk. Vissa dagar skulle man behöva bo sambo, man blir totalt utmattad av att behöva göra allting själv alltid. Men jag ser det som dubbelmoral, jag tycker ju om att vara själv, att inte behöva bry mig om någon annan och bara fokusera på mina egna behov. Jag är en egoistisk människa, ego som fan faktiskt. Och ibland vill jag inte prata med någon alls. Fast egentligen är det ganska skönt att ha så mycket att göra att man blir totalt utmattad, sömnlösheten som tidigare höstar varit så jävla påtaglig finns inte. Det går bara inte att hålla sig vaken.
Men ändå, jag saknar fortfarande någon att somna med och vakna med. Ge mig närheten.
Ta mig till kärleken.