Jag har inte riktigt vågat ta ut något men för en liten stund sedan fick jag bekräftelsemailet jag väntat på. Vi får garanterat lägenheten på Telefonplan och flyttar dit den 1 november. Det känns helt otroligt fantastiskt och i bröstet har den där tunga stenen lossat. Som vi har längtat efter det här och samtidigt fasat inför. Vi älskar ju vår lägenhet och jag var så rädd att vi skulle behöva byta ner oss för att få tag i något i huvudstaden. Men det gick! Vi har fått en nybyggd hyresrätt i en stadsdel som vi tror passar oss som handen i handsken. Kunde ju knappast bli bättre.

Nu ska jag njuta av fina lilla Nyköping under de sista sex månaderna där. Glada jag!

Helgen sprang iväg med idelt solsken och jag har spenderat de flesta av mina timmar utomhus och nu sitter jag på jobbet med en röd näsa och längtar ut i solen igen. Det är nog den bästa terapi man kan få, solsken. Så enkelt. Vi premiärgrillade hemma igår och åt potatissallad och nu är det sannerligen vår på riktigt.

Nu väntar en kort vecka på jobbet, förhoppningsvis bara tre dagar lång och under valborgskvällen ska jag ge mig på att spelleda Mouse Guardför Johan. Spännande värre. Annars hoppas jag att Svenne och Emil är lediga någon av helgdagarna så vi kan lira Descent, det var alldeles för länge sedan sist.

God morgon! Jag bestämde mig för att unna mig en sovmorgon och fick ungefär 40 minuters extra sömn. Att det kan göra så mycket! Jag känner mig pigg som en lärka, kanske det blir en fin dag trots magont.

Vill bara säga tack för att ni höll era tummar. Ni kan släppa nu. Jag är glad.

Vi bestämde oss för att äntligen se den hyllade filmen Patrik 1,5 igår. Jag hade ganska höga förväntningar och faktiskt infriades dem. Det var en otroligt varm och mysig film med otroligt snyggt foto. Jag skrattade högt många gånger under filmens gång och fällde några tårar. Berättelsen var så söt. Rekommenderar verkligen alla som inte sett den att göra det, en riktigt feel-good-film.

Som bekant firade vi ju större delen av vår påskhelg i Skåne där vi bland annat har ätit massor av godis och god mat och tittat på fotboll. Dessutom hälsade vi ju på Jessica och Olle och deras nyförvärv Nikki. Det tog ungefär fem minuter innan vi båda storförtjust utbrast "En sån måste vi ha!". Det var s mysigt att sitta på golvet och gosa med den lilla mopsen och tänka att en gång kanske det blir vardag. Nu har vi börjat kika på vilka hundvaktsalternativ vi har och om det funkar att ha med sig honom till jobbet. Det är fortfarande långt fram, men nån gång kommer det kanske flytta in en Gibson i vårt hem och våra hjärtan och jag längtar så jag nästan spricker.

Okej, då kommer vi överens om att alla håller tummarna för oss idag och en månad framåt. Ja? Jag hoppas, hoppas att det går som vi vill!

Jag och Johan har ju lite tröttnat på att pendla och att inte ha någon fritid, livet borde ju vara så mycket mer än jobb för en 21-årig tjej tycker jag. Därför jagar vi lägenhet i Stockholm och det har väl hittills gått sådär, alla vill bo i staden men alla får inte plats, så känns det. Men nu verkar det ha släppt någon slags propp och vi ska på fyra visningar på måndag. Det betyder förstås inte alls att vi har fått en lägenhet men det är ett steg på vägen. Sen får vi se vad som händer, vi har väl inte jättebråttom ifrån kära lilla Nyköping även om vi faktiskt behöver komma därifrån.

Men det kommer vara  så svårt att flytta när det väl blir dags. Jag kommer med all säkerhet gråta över det och känna fan, fan, fan! För det är ju sån jag är, gråtig. Men sen kommer det bli fint. Det vet jag.