I höstas hade vi mopsen Olga hemma på lån från uppfödaren vi varit i kontakt med. Idag fick vi ett mail av dem att de letar efter ett nytt hem till Olga och om vi ville ta henne istället för att köpa en valp. Olga var en så otroligt mysig mops men det är ju inte Gibson. Vi tackade nej men det känns ändå lite konstigt och vi vet nog inte om vi gjort helt rätt. Men jag har svårt att se mig själv som matte till en hund som heter Olga. Dessutom finns det så mycket jag längtar efter att få lära Gibson. Hoppas Olga får ett bra nytt hem ändå, hos någon annan.

Den senaste tiden har jag förändrats. Till något som inte känns alls bra. Jag går upp på mornarna och har en självkänsla vid fotknölarna. Jag ser mig i spegeln och ser någon som är långt ifrån vacker och så klär jag mig så normalt jag kan - glöm klänning, glöm kjol, glöm färg. Svarta jeans och en vit t-shirt, så att jag inte sticker ut, inte syns. Jag sitter på tunnelbanan och tittar ner i knäet och längtar bara efter att få åka hem igen. På jobbet finns det ingen kreativitet, ingen lust och när jag kommer hem har jag ont i huvudet och väntar på att timmarna ska gå så att jag kan gå och lägga mig.

Och det är fel! Jag ska ju tycka att det är viktigt att vara glad och om jag fortsätter att känna likgiltighet över simpla saker som blommiga klänningar, färgglada tröjor, små söta kakor eller ett "vad vacker du är" på morgonen kommer jag aldrig bryta cirkeln. Så nu har jag bestämt mig för att bli glad igen. Att skutta i kjol längs med Stockholms gator, så som det ska vara. Jag tänker börja nu, kampen tillbaka till Sofie. Den jag ska och vill vara.

I helgen gjorde jag något som jag inte gjort på länge, jag sov till tolv både lördag och söndag. Och det resulterar såklart i att dagarna bara fösvann och helt plötsligt var det måndag och jag har inte alls riktigt hunnit njuta av ledigheten. Visst, jag hann baka macarones utan färg och titta på två avsnitt av Desperate Housewifes och pussas med Johan. Men inte så mycket mer och nu är det måndag och fem dagar till nästa helg. Hur ska man klara det?

Jag undrar hur höga oddsen är för att det ska bo två Sofie Gunnarsson i samma trappuppgång på Oktavgatan 5. Det kommer bli konstant fel med vår post, det är då säkert.

I helgen jobbade vi riktigt hårt med att flytta in på Telefonplan. Tog hjälp av mina föräldrar och Johans föräldrar att köra alla grejer mellan Nyköping och Stockholm och sen stannade mina föräldrar hela helgen för att hjälpa oss skruva, borra och sånt där. Igår eftermiddag satte vi oss i den temporära soffan och det ser ut som att vi har bott i lägenheten någon vecka eller så. Det ser liksom ut som att vi har boat in oss redan men det har vi ju inte.

Lägenheten är superfin men ändå känns det skumt. Vi har lämnat en lägenhet i Nyköping som vi älskade och det kommer förstås ta tid innan man är där igen. Men det känns bra. Vi saknar bara soffan, internet och sådär.

Vi är i alla fall Stockholmare nu och jag har åkt tunnelbana till jobbet. Ikväll borde jag vara hemma innan sex. Det har nog aldrig hänt förut...