Den senaste tiden har jag förändrats. Till något som inte känns alls bra. Jag går upp på mornarna och har en självkänsla vid fotknölarna. Jag ser mig i spegeln och ser någon som är långt ifrån vacker och så klär jag mig så normalt jag kan - glöm klänning, glöm kjol, glöm färg. Svarta jeans och en vit t-shirt, så att jag inte sticker ut, inte syns. Jag sitter på tunnelbanan och tittar ner i knäet och längtar bara efter att få åka hem igen. På jobbet finns det ingen kreativitet, ingen lust och när jag kommer hem har jag ont i huvudet och väntar på att timmarna ska gå så att jag kan gå och lägga mig.

Och det är fel! Jag ska ju tycka att det är viktigt att vara glad och om jag fortsätter att känna likgiltighet över simpla saker som blommiga klänningar, färgglada tröjor, små söta kakor eller ett "vad vacker du är" på morgonen kommer jag aldrig bryta cirkeln. Så nu har jag bestämt mig för att bli glad igen. Att skutta i kjol längs med Stockholms gator, så som det ska vara. Jag tänker börja nu, kampen tillbaka till Sofie. Den jag ska och vill vara.