Det tog inte ens ett dygn för Frotté att inse att jag är den de behöver som LIA-praktikant. Det var helt sjukt grymt att höra henne säga att efter mötet med mig var hon bara tvungen att tacka nej till den andra tjejen och välja mig istället. Hallå, fattar ni? Jag är grym, det är bevisat. Helt underbart.
Dagen efter intervjun blev jag bjuden på invigning för deras nya lokaler och fick träffa alla anställda och alla annonsörer. Där bjöds det på vin och plockmat, jag kände mig som en i gänget redan där och det kommer bli en grym praktik.
Jag visste vad jag ville ha och jag fick det.


28 mars 2007 - kommer gå till historien.
Åtminstone i mitt liv. Här kommer det jag aldrig ens tänkt kunde vara möjligt. Här kommer det man inte ens vågat hoppas på. Här kommer något underbart, det kan inte misslyckas..!
Thåström, den enda som kan få en att le en riktigt mörk dag, med ett nytt band. Och inte vilket band som helst, Sällskapet, tillsammans med Pelle Ossler och Niklas Hellberg är han oslagbar. Det är den 16 februari ett lysande exempel på. Jag kan knappt vänta tills dagen är här, förväntningarna är skyhöga.

Ibland blir allt precis som man tänkt sig.

Jag har precis varit på LIA-intervju, praktikintervju alltså. Det gick helt grymt bra, synd bara att någon annan redan blivit lovad platsen. Men så jävla bra intervjun gick och vad skönt det var att höra alla grymma kommentarer om mig själv och mina portfolioarbeten. Och dom ångrar sig! Dom ångrar fan sig!
Nu är det en veckas väntan sen får vi se, förhoppningsvis går det här vägen, det känns så. Jag skulle trivas där, jag bara vet det. Och dom skulle älska mig, vem skulle inte liksom?

Imorgon kommer Liz och Jegge, det ska bli hur bra som helst, jag har inte träffat dom på hur länge som helst, säkert tre månader. Oj, så grymt det kommer bli. Jag saknar dom, som fasen. Allt som vi gjorde ihop.
Min och Lizas galna tisdag som alla känner till. Eller hur vi döpte bilar. Eller dom tokiga festerna med bönnerna. Det var goda tider.

Det är goda tider nu med, på ett helt annat sätt. Jag har vuxit. Nu står jag fan på tröskeln till vuxenlivet och gläntar på dörren, i alla fall om man jämför med hur det var förut. Nu är jag en ordentlig människa som kan ta ansvar för allt vad jag gör. Allt ligger på mina egna axlar. Jag vet det och jag kan hantera det.
Allt är upp till mig.


Lillebror, kära Robin, honom saknar jag också, jämt. Han är en av världens bästa människor och snart fyller han år. Jag måste lära mig att ringa oftare, jag borde prata med honom mer. Han är min bästa vän.


Jävlar vad mycket små saker kan göra. Nu känns det ljust, jag tror att praktiken är min. Jag är den de behöver. Dom är vad jag behöver. Vad kan gå fel?