Jag vet att jag skrivit om det här någon gång tidigare, någon annanstans men jag minns inte var. Hur som helst, som svar på Mariethes senaste blogginlägg började jag tänka på det igen. Lycka, vad är egentligen det och hur vet man att man befinner sig i det tillståndet? Jag menar, bara för att man känner sig glad och tycker att molnen på himlen också har rätt att existera, måste det innebära att man är lycklig? Det finns väl alltid möjlighet att må lite bättre eller vara lite gladare? Man kan väl aldrig säga att man nått toppen för det kan man ju inte veta, samma sak med botten, man kan alltid falla lite djupare.
Nej, lycka är något alla strävar efter. Och om jag strävar efter lycka nu, och når det jag strävar efter (hur jag nu kan veta det) kommer jag ändå inte att se det som lycka eftersom jag kommer höja ribban ju starkare jag känner mig. Har jag inte rätt?

Om någon skulle fråga mig idag om jag var lycklig, skulle jag förmodligen svara ja, eftersom jag jämför med hur jag mådde för ett år sen, eller ännu värre, två år sen. Men, är jag egentligen lycklig när man tänker tankar om saker som skulle kunna göra livet ännu bättre. Tänk om jag hade mycket pengar, tänk om jag vore lite snyggare, tänk om jag vore lite bättre. För det är ju det vi alltid strävar efter, att bli bättre, i allt vi gör. Annars är det ju ingen mening att leva. Man måste ju alltid förbättra sig. Man kan ju aldrig vara nöjd med bara det man har, allting måste ju bli lite bättre. Annars spelar ju ingenting någon roll längre.

Men, ibland känner jag att det är så jävla lätt att bara gå runt, som om allting runtomkring mig har ett jävligt högt värde, och då tror jag att jag börjar närma mig lycka. Något i den stilen måste det vara, när allt jag vet / har / gör har ett värde, ett högt värde. Det måste vara någonslags lycka... Kanske?