En stor del av vår helg har förstås gått ut på att tänka på Greven. Att hitta sitt husdjur död i sin bur är inget man vill göra när man kommer hem från jobbet och är fredagspepp. Det är förresten inget man vill göra alls, någonsin. Jag bröt ihop totalt när jag såg den lilla kroppen ligga livlös. Jag såg en blick i Johans ögon som jag så sällan har sett. Faktum är att vi såklart blev ledsna, men också fyllda av dåligt samvete. Greven var en gammal mus men ändå känns det som att vi gjort något fel, som att vi kunnat skjuta upp det om vi bara vetat. Deras liv har ju alltid vilat i våra händer så det känns som att vi misslyckats. Trots att de båda två redan har kommit över medel livslängd för gerbiler. Vi var inte redo, trots att vi pratat om att det nog, kanske, snart var på gång.

Och nu återstår det att se till att Påven har det så bra som möjligt förstås, den tiden hon har kvar. Vi vet att det inte är länge, gerbiler kan inte leva ensamma och vi får försöka förbereda oss så gott vi kan och fortsätta tänka att gerbilerna vill nog inte alls vara med om att Gibson flyttar in ändå. Så det är kanske för deras bästa. Älskade djur.