Ibland kommer jag på mig själv med att önska att saker vore annorlunda, som att det jag har och är inte riktigt räcker till. Men så ibland inser jag att allt det jag tror på och önskar egentligen är alldeles inom räckhåll.

Jag tror på Kas i Turkiet, på en trea på Telefonplan, på en mops som heter Gibson. Mest av allt tror jag på Johan. Jag tror att om vi bara gör det som vi känner för, det vi planerat för så kan det knappt bli bättre. Att min Johan skulle få mig att känna som jag gör, att längta efter tid med honom och mer av honom överhuvudtaget, var inget jag kunde föreställa mig när vi först blygt började hålla händer och pussas. Nu kan jag inte få nog!

Jag tror på oss.