Egentligen började jag författa det här inlägget så smått redan på tåget hem när jag gråtit till slutet av boken "Marley och jag". Kärleken till en bråkig hund alltså. Vi har en ganska bråkig hund hemma, Trixie. Men vi älskar henne ändå, och alla hennes dumma upptåg. 

Tänkte tillbaka på hennes valpår ganska många gånger under bokens gång och det är så mycket tokigheter man minns med den hunden. Som när hon tvunget skulle sitta i brassestolen när vi var iväg och campade. Så fort vi vände ryggen till kröp hon upp i stolen och njöt. Eller hur hon tuggade sönder mina Converse-flipflop så fort de hamnade inom räckhåll. Tre par hann hon tugga sig igenom innan jag flyttade hemifrån. Två par av morbrors glasögonfodral har hon hunnit tugga upp också, och de låg ändå i bakfickan när hon knyckte dem. Och en mobiltelefon för mig och kort därefter laddaren till den nya. I de lägena var man inte så glad på henne, förstås, men det är ganska roligt att tänka tillbaka på.

Boken skriver också på ett fint sätt hur lite en hund egentligen kräver och ändå ger full kärlek och lojalitet tillbaka. Får de bara ens hjärta ger de tillbaka så mycket mer. Varje gång man stiger in genom dörren är hon där på ett par sekunder och viftar på svansen och dansar omkring benen. Vem annars skulle bli så glad över att jag kom hem? 

Visst är det en uppoffring att ha hund, visst hatar man dem när de tuggar sönder mobiltelefonen eller ska ut och kissa i det värsta regnovädret. Men jag skulle göra den uppoffringen hundra gånger om det betydde att man får ta del av all den kärlek och glädje en hund kan skänka. Och ja, jag längtar ännu mer efter en Gibson nu.

Min fina, fina hund.