Jag tänker ganska ofta på när jag var 16-17 år, för att det var en så himla fin och tragisk tid. Hur jag hängde med Cajsa och vi hela tiden gick vår egen väg. Vilken tur det var att vi gjorde det. Vi läste grafisk formgivning och var galet engagerade och jag skulle våga säga att vi var ganska bra också. Det tyckte inte vår lärare, flera gånger sa hon till oss att vi inte skulle komma nånvart, vi skulle aldrig kunna bli nånting.

Nu sitter vi som fast anställda på byråer i Stockholm bara två år efter studenten och jag skrattar åt henne. Det är så himla fint att vi är de enda som har lyckats. Fast att vi aldrig skulle komma nånvart. Aldrig bli nånting. Men vi är, mest av alla.