dom dimmiga dagarna.

Ännu en vecka i nyköping har gått, en vecka som varit festfylld till bredden och som jag känner behöver jag lugna ner mig lite. Dels för att ekonomin ska hålla i längden och dels för att jag helt enkelt aldrig kommer palla det här. Imorgon är det först bussresa mot helsingborg för match och sedan utgång här hemma för första gången på länge och sista gången innan vi ska fira att jag fyller 19. Om man nu firar det? Så jävla meningslöst.

Jag sitter hemma i källaren och funderar på vad jag egentligen tagit för lärdomar om kommunikation den senaste veckan. Jag kan inte komma på något alls, och har jag lärt mig något har jag glömt det på fyllan.
För tillfället har vi faktiskt en del uppgifter hängande över oss och jag har en jävla massa problem med att börja med dem i tid så nu måste jag göra allting samma dag känns det som. Jävla skit är det jag känner. Att jag aldrig lär mig planera, men ödesmänniska som jag är tror jag inte på planering. Det löser sig!


6 oktober, jag längtar. Då blir det Stockholm, Hello Saferide och shopping med mina två klasstjejer. Det kommer bli en underbar helg och det ska bli skönt att slippa spendera hela helgerna på ett freakin' tåg. Jag börjar bli riktigt jävla trött på det faktiskt. Nu behöver jag flytta på riktigt!

Nästa vecka har jag mitt utvecklingssamtal i skolan, då vi ska snacka om min personliga handlingsplan där jag format ett mål jag har med utbildningen. Under den gångna veckan har det slagit mig hur jobbigt det känns, det där med mål. Jag är som sagt en ödesmänniska och lever för dagen och hittills har det fungerat riktigt bra och jag har kommit dit jag är nu. Varför ska då någon säga åt mig att jag måste sätta upp mål?!  Jag tror inte på sånt, det har jag aldrig gjort och jag kommer bli tvungen att sitta och antingen ljuga för mig själv eller säga åt lärare jag träffat bara ett fåtal gånger att jag inte tror på deras tillvägagånssätt. Jag vet inte vad jag ska göra för att komma ur det här men ärlighet vara längst sägs det och jag kommer inte kunna leva med att gå emot min egen livsfilosofi.
Jag tror på att leva en dag i taget och fånga de tillfällen som dyker upp längs vägen. Hittills har det fungerat grymt bra för mig och jag vill fortsätta leva på det viset.


Jag borde avsluta med sex lärdomar men det får bli så många jag kommer på;

    1. Att upprepa saker man har sagt gör att mottagarna lättare kommer ihåg syftet i budskapet.
    2. Gruppkommunikation fungerar som bäst när någon tar på sig en ledarroll.
    3. Om man tror tillräckligt starkt på sin idé är det oftast lätt att sälja in den hos andra.


Jag vet inte riktigt om man måste avsluta ett blogginlägg eller om det får vara lite diffust, men jag tänker åtminstone avsluta det här inlägget med ett låtcitat från min gud Joakim Thåström:

"... Bara blunda, följa med. Bara flyta, långt långt iväg. Bara få vara"


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback